Bilen rakt framför mig hade precis tvärnitat och ut ur bilen kommer Harry. Han tar sina långa kliv mot oss, hans ärmar är uppdragna till axlarna och hans hår står åt alla håll och kanter. Den blåa skjortan som han hade på var uppknäppt och under hade han ett vitt linne. Utan att se mig för så trappar jag i ett hål och vrickar foten. Hela min fot böjs utåt och jag ramlar ner mot den kalla asfalten. Vinden hade blivit kraftigare, allt mitt hår flög fram och täckte för mitt ansikte. Även om smärtan var obeskrivlig så måste jag bita i det sura äpplet. Hastigt höjde jag mina händer och frustrerat försökte jag få bort allt hår. Snabbt var Harry hos mig. Han började ta på min onda fot men jag skrek till vilket fick honom att sluta.
- I will help you love. Come on. Harry tog sin ena hand bakom min rygg och den andra under mina ben, på väg att lyfta mig men Dan hindrade honom.
- Emma you don't need him.. You have me, remember? Dan hade saktat in men gick långsamt mot oss med ett litet ondskefullt leende på läpparna. Harry stannade upp och mötte hans blick. Han släppte greppet om mig och reste sig försiktigt upp, höll en fast blick mot Dan. Harrys händer hade nu knutit ihop sina vackra stora händer till knyt nävar. Dan började små skratta. Min blick gick mellan Harry och Dan, fram och tillbaka.

Jag försökte ställa mig upp. Jag lyckades komma halv vägs upp tills jag försökte stödja mig på det onda benet vilket inte var någon så smart idé. Jag föll ihop, lyckades skrapa upp båda mina armbågar och min kind tack vare gruset. Ett par varma händer omfamnade mig snabbt efter min klumpighet. 
- Love, Are you ok? Harry satt nu på huk igen. Jag fann inga ord, istället kom bara små konstiga ljud ut från min mun. Mina händer kämpade sig upp och fann Harrys axlar som stöd. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst korg som sjönk och steg riktigt snabbt.  
- Babe, you’re bleeding. Hans tumme strök över min kind där såret befann sig. Jag ryckte till eftersom det sved till. Harry lämnade en mjuk kyss på min panna innan han strök bort allt hår som var i vägen för mitt ansikte. 
- Everything will be ok, I promise. Hans röst var lugnande även om jag kunde höra hur hans hjärta slog i otakt.

Dan var nu bara några centimeter ifrån oss, hade glömt av att han befann sig i närheten av oss. Jag mötte hans blick, de klarblåa ögonen blängde ner mot mig. Oron steg inom mig, så jag tog ett hårdare grepp om Harrys blåa skjorta. Han la märke till min reaktion så han tog tag om min hand och sh:ade mig. Medan jag iakttog dem så la jag märke till Harrys ansiktsuttryck. En mörk, bestämd blick riktad mot Dan. Hans händer tog ett hårdare grepp om mig. Så hårt att han nästan gör mig illa. 
- H-Harry… You’re hurting me. Dan satte sig på huk framför oss och tittade först på Harry och sedan på mig. 
- You see Emma, I would never hurt you. Harrys grepp blev allt hårdare. 
- H-Har-rry… Hans blick var in borrad i Dans. Tårarna började glida ner längst mina kinder.
- Babe, you’re h-hurting me.. stop. Ingen reaktion. Det är nästan som att han inte ser mig längre, att en vägg är mellan oss. 
- He doesn’t care Emma. That’s why you should leave him. Hans röst ekade i mitt huvud och Harrys grepp slutade aldrig att bli hårdare. Mina snyftningar blev allt mer tydligare, jag kunde inte hålla in all smärta längre. 
- You don’t deserve him. I will be the best boyfriend you ever had. Dan sträckte fram båda sina händer mot mig och log med sitt charmiga leende som alla tjejer faller för i skolan. 
- Come and be with me, be my girlfriend. Hans händer nuddade mina kinder bara några sekunder. Harry slog bort hans händer och släppte taget om mig. Jag föll bakåt och slog i bakhuvudet, tårarna blev allt fler.
- Fucking touch my girl one more time and i’ll beat the shit out of you. Harrys röst lät mycket mörkare än vad den brukar göra. Hans händer var i knytnävar, musklerna på hans armar kunde man se klart och tydligt på grund av att han spänner sig. Vinden blåser mot oss igen och de gör att hans hår åker bakåt och gör att hans blåa skjorta fladdra. Båda killarna stod nu ansikte mot ansikte. Även om Harry var en bit längre än Dan så stod killen ändå kvar och tittade upp mot Harry. Hans utrustning fick honom att se så mycket biffigare ut än vad Harry är. Tystnaden mellan dem började bli allt mer jobbigare tills Dan började små skratta. Harry rörde inte en min.
- Man, I’ve already been touching her for two days now. Dan spottade på marken, precis bredvid Harry och tittade sedan upp mot honom med ett leende på läpparna. Därefter så hände allting väldigt snabbt. Mina ögon spärrades upp av Harrys rörelser. Hans ena hand tog tag om Dans svettiga match tröja medans den andra började slå honom i ansiktet. Dan försvarade sig genom att slå Harry i magen. Jag svalde hårt och såg när deras muskler spändes när den träffa den andra personen. Dan fick ner Harry men det hindrade inte honom att ge upp. Harry fortsatte att slå Dan.

Mitt hjärta brast, min älskling ligger under Dan och blir slagen i ansiktet. Båda deras händer hade blod på sig. Jag fick kämpa mig upp, måste gå och stoppa dem. Jag fick kräla mig dit. Killarna fortsatte att slå på varandra, slag efter slag. Inte så långt efter jag har kommit upp på mina fötter igen så tar Harry över ledningen. Nu sitter han över Dan med båda sina ben på varsin sida om honom, hårda slag mot hans ansikte. Blodet rinner ner från hans ansikte, hans slag blir allt fler och jag kan se hur han spänner sina armar för att ge honom extra hårda slag. 
- H-Harry…. Stop. Jag haltade mig fram, försökte inte stödja mig på mitt onda ben. Harry slutade och tittade mot mitt håll. Dan började skratta igen.
- Oh that’s all you got, big boy? Dan tog sin chans och rullade över Harry. Nu var han övers igen och började slå honom. 
- Stop!! Min språk började att komma tillbaka. 
- STOP!!!! PLEASE!!! Jag ökade takten. Ingen ska slå min älskling, min ängel, mitt allt. Jag till låter inte det. Tårarna rann ner som floder, smärtan var obeskrivlig men det hindrade inte mig. Harry behövde min hjälp. Jag var någon meter ifrån dem nu. Mitt hjärta stanna. Dan tog tag om sin hjälm och höjder den över huvudet. Harrys armar låg medvetslöst över hans huvud.  Hans leende på läpparna gjorde allting så uppenbart, han lät Dan slå honom. Dan skulle få slå till honom med sin hjälm… Dan började skrika innan han precis skulle slå till Harry med hjälmen. Allting blev i slow motion som brukar hända i filmer. Jag ser Dans långsamma rörelser, på väg att slå Harry med hans rugby hjälm. Hans skrik ekar i mitt huvud och Harry hade kvar sitt flin på läpparna, hans ögon öppnades riktigt långsamt och det var då allting blev svart. Allt slockna. Smärtan försvann, bilderna och rösterna i huvudet försvann. Hela världen blev mörk.

---

Kapitel 64! 
Ok, jag vet att detta kapitlet är ganska kort men men, bättre än inget, right? Men guuuys.. jag tror nog att novellen håller på att gå till sitt slut nu. Tyvärr, eller vad ska man säga?

Så vad tycker ni? To much drama? Vad tror ni kommer hända här näst? Kommentera och gör mig glad!
Puss och kram på er sexy faces! xx

Tidigare kapitel 62
Våra läppar skulle precis mötas men min räddare i nöden blev skolklockan som ringde. Dan log med sitt leende som fick mig att smälta. Hans tänder syntes och dem var riktigt vita, vänta va, sen när kollar jag in killars tänder? Lägg av nu emma. Han la sin hand om min axel medans han tittade mig i ögonen. Ok, vad är det för fel på mig. Jag har Harry, jag älskar honom så därför borde jag inte göra något dumt som jag kommer ångra. 
- See you on the detention then. Sa Dan innan han reste sig upp och gick. Själv satt jag kvar i chock, tänkte på vad som skulle ha hänt om inte skolklockan hade ringt och vad som kan att hända under kvarsittningen.

---

Här gick jag längst korridoren, på väg till kvarsittningen. Vilken bra start på veckan… och så är det första gången för mig också. Dan kommer vara där vilket inte gör situationen bättre. Tanken om vad som hade hänt tidigare gav mig gås hud. Hans mörka rufsiga hår, den perfekta koppen alltså inte för mycket muskler och inte för lite, utan lagom. Dem klarblåa ögonen och hans leende.. Inte undra på att han är den populäraste killen i skolan. Alla tjejer förföljer honom vart han än går medans resten av killarna försöker härma honom. Åh gud, är det bara jag som INTE försöker klänga på Dan? Tydligen.

Jag kom fram till rummet där kvarsittningen skulle vara. Alla var redan där. När jag klev in i klassrummet så riktades allas blickar mot mig. Läran gav mig ett tecken som visade att jag skulle vara tyst. Jag nickade försiktigt och fortsatte gå vidare till en tom bänk. Dan log så där charmigt vilket fick mig att tappa koncentrationen. Jag råkade snubbla över någons väska som låg på marken. Skammen höll på att ta över, tjejerna fnissade medans killarna applåderade. Varför Emma? Jag tittade upp mot läran och fann honom skrattandes. Varför måste jag vara så klumpig för? Snabbt ställde jag mig upp, rättade till kläderna och skyndade mig till den tomma platsen som fanns bakom Dan. När jag hade satt mig ner så pustade jag ut medans jag långsamt sjönk ner i stolen. Blickarna brändes i ryggen, men det spelade ingen roll. Jag lutade mig framåt och begravde mitt ansikte i mina händer. Låt mig bara försvinna, låt denna timmen gå snabbt.

Under hela kvarsittningen så hade Dan försökt att få kontakt med mig men jag hade vikt undan. Klockan gav ifrån sig ett ljud vilket betyder att det är slut. Snabbt tog jag tag om mina saker och försvann ifrån klassrummet. Korridoren blev helt plötsligt full med massa människor. Deras kroppar var tätt intill min. Det var nästan som att gå igenom en bastu fylld med galna människor som vill försvinna ifrån stället. Helt plötsligt så tar någon ett fast grepp om min arm och drar in mig i skrubbet, där vaktmästaren har sina saker. Jag måste erkänna att detta rummet är väldigt litet, fattar inte hur alla grejer får plats här inne. När jag möter hans klarblåa ögon så stelnar jag till.
- D-Dan.. W-wh – Jag blev avbruten genom att han shh:ade mig. Hans händer började ta bort allt hår som hängde framför mitt ansikte. Min puls hade ökat. Den stora klumpen i magen ville inte försvinna. Jag kramade hårdare om mina böcker medans jag lät honom smeka min kind. Dan må vara den snyggaste killen på skolan men jag kan inte bedra Harry. Jag kan helt enkelt inte. Dan lutade sig framåt, närmre och närmre kom hans läppar mot mina. Vi var bara några millimeter ifrån varandra nu. Även om våra läppar inte har nuddat varandra innan så känner jag hur mina kräver efter hans. Precis som innan, fast denna gången blev min mobil min räddare i nöden. Jag skulle precis svara men Dan hindrade mig. Han närmade sig mitt öra och jag kunde känna hur hans varma andedräkt slog emot min kalla hy.
- You’re gonna be my mascot for the big game tonight. Sedan kysste han mig vid mitt käkben precis under örat innan han begav sig härifrån och lämnade mig här helt själv. Det första som kom upp i mina tankar var Harry, hur han älskar när jag kysste honom på det sättet. När jag vet att jag kan få honom att njuta, hur han sluter sina ögon och öppnar munnen, försöker få ur sig något men inget kommer förutom några stön. När hans händer tar ett hårt grepp om mina höfter och trycker mig närmre, bara för att han vill ha mer. Att få se Harry njuta är riktigt attraktivt, speciellt när hans hår blir så där rufsigt.

Jag kom tillbaka ifrån mina tankar för att jag hörde min ringsignal igen. Fundersamt tittar jag ner mot mobilen, vem kan detta vara? Klumpen i halsen gled långsamt ner. Jag tryckte på svara, försiktigt la jag mobilen mot örat.
- It’s Emma.
- Aah! Hello Emma, this is Dr Hamley. I got your aswers from the tests that you took not so long ago… Han fortsatte att prata vidare. Flera klumpar i magen började dyka upp. Hela min värld stanna. Tårarna var precis vid gränsen, redo att glida ner längst mina kinder. Jag kan inte tro det. Detta får inte hända. Några snyftningar lämnade jag ifrån mig vilket Doktorn hörde.
- You alright Mrs? Tårarna ville inte sluta rinna.
- N-n-no..
- It will be alright. Han fortsatte att prata på. Jag kunde inte tro det. Det känns nästan som att jag har tagit en drog. Allting blev helt snurrigt, mannens röst ekade i huvudet. Bilder på Harry kom upp. Våra minnen tillsammans. Jag sjönk ner längs väggen, hoppades på att detta var ett skämt. Mitt hjärta började värka, benen skakade och min andning var i otakt.
- When you’ve dicided, call me. Sedan la han på. Vad ska jag ta mig till?

Jag gick helt paralyserad längst korridoren. På väg ut ifrån byggnaden. När jag kom till entrén, gav jag ifrån mig ett suck. Solen lös inte lika starkt längre och kylan hade börjat ta över. Men det spelade ingen roll, jag måste ut. Människorna som var ute såg riktigt glada ut, varför kan inte jag vara en utav dem personerna?

Alice sprang förbi. Vinden gjorde att hennes korta koj åkte upp så man kunde se hela hennes rumpa. Men hon sprang inte så långt, bara några meter ifrån mig så vände hon sig om och sprang tillbaka fast mot mig.
- Come with me. Hennes hårde grepp gjorde att jag släpades efter henne. Jag hade väll inte så mycket att välja mellan.

Alice hade dragit med mig till en liten sjö. Jag stelnar till när jag finner Dan sittandes och spelar gitarr runt brasan precis vid vattnet.
- Come on Emma. We always goes here before a big game. It’s like out little lucky spot you know. Alice närmade sig mitt öra. Jag hör hur hårt hon sväljer innan hon får ut några ord.
- And I heard Dan wanted YOU to be his mascot. Do you know what that means? Alice bakade några steg tills våra blickar möttes. Hon hade lagt sina händer på mina axlar och tittade glatt på mig. Nästa lite väl för glatt. 
- No. Not really. Svarade jag en tonat. Om det är något positivt så är det ingen idé att ens försöka verka glad. Varför ska man ge ifrån sig ett fejkat leende när man egentligen vill gå och dränka sig själv? Alice gav ifrån sig ett skutt innan och gav mig en av sina berömda kramar.
- He likes you! Hon fortsatte att skutta runt medans jag stod kvar på samma ställe, tittade mot brasan och försvann in i mina egna tankar. 

En hel del människor är ute i de kalla vattnet och leker. De skvätter på varandra, andra dränker varandra. Tjejerna skriker när killarna kommer mot dem, vilka mesar. Min blick gick vidare till brasan igen som jag hade nu suttit och kollat på i någon timme. Jag hade mött dans blickar några gånger och då fick han alltid ett leende på läpparna och varje gång tittade jag snabbt bort. Än sen att Dan kanske gillar mig, alla vet att jag är med Harry så varför göra allting komplicerat? Låt mig bara va.

Helt plötsligt så känner jag något varmt om mig. Någon hade lagt en filt runt om mig, när jag tittar upp och möter hans klarblåa ögon så börjar det att bubbla inom mig. Dan satte bredvid och gjorde mig sällskap. Ljudet från vattnet, människorna i bakgrunden och från brasan hördes klart och tydligt. Ingen av oss sa något, utan allt ljud runt omkring oss fick tala. Jag kände hur en arm las runt om mig. Min blick vände sig mot Dans håll och med en gång mötte jag hans blick. Ett leende spred sig på hans läppar. Dan slöt sina ögon och närmade sig mig. Mitt hjärta började slå allt snabbare hur närmre han kom. Tillslut så var hans läppar bara några millimeter ifrån mina och det var då jag kunde säga något.
- I can’t. Han öppnade sina ögon och tittade på mig.
- It’s okey. Han började röra på sig, han satte sig upp och började luta sig mot mig igen.
- Dan, no. Tillslut låg han över mig och jag kunde inte göra något än att bara ligga där. Hans händer hade ett fast grepp om mina höfter, hans läppar gav ifrån sig små blöta kyssar på min hals innan han fortsatte upp längst käkbenet.
- Dan… Min mun blev helt torr. Inte tillräckligt mycket energi i kroppen för att ge motstånd. Dan fortsatte att ge mig små kyssar tills han kom upp till min mungipa.
- I leave this till tonight. Sa han innan han gav mig en puss på näsan och reste sig upp, gick här ifrån för att gå och förbereda sig inför sin match. Ännu en gång så lämnar han mig helt själv.


Matchen hade precis börjat och jag satt längst ner med Alice och resten av chear ledningarna. Gud vad alla skrek. Tjejerna gjorde heja ramsor och publiken hängde med. Jag tittar ut på fältet och ser när Dan fångar rugby bollen och springer, vad det ser ut som, för sitt liv. Han springer hela vägen fram tills alla börjar skrika ännu mer. Dan tog upp båda händerna i luften och gick mot publiken. Han gjorde antagligen mål, varför är jag här nu igen? Jag gillar inte ens rugby.  Dan kom springandes till mig och drog av sig hjälmen. Hans svett rann ner från hans ansikte, men jag måste erkänna att utrustningen och hans rufsiga hår gjorde honom så mycket sexigare.
- How am I doing? Frågade han andfått.
- Eehm… good! Svarade jag. Hur ska jag veta om han gör det bra eller dåligt? Jag gillar inte denna sporten!
- Next goal is for you babe. Dan kysste mig på kinden innan han sprang iväg och fortsatte vidare med att spela. Visselpipan blåste av och killarna körde fullt ut, som innan fångade Dan rugby bollen och sprang, skaffade ytligare poäng. Denna gången formade han sina händer till ett hjärta och pekade sedan på mig. Hela publiken började applådera och tjejerna skrek. Jag satt kvar på min stol och tittade ner mot mina skor.

Under halvlek så bad dem mig att gå upp på scenen och sjunga We are the champions. Det slog till i magen med tanke på att det var minst tusen personer som var och tittade på matchen, men jag tackade ja ändå. Efter att ha klivit upp på scenen så började låten att spelas. Människorna började klappa sina händer i takt till musiken och jag kunde inte rå för att le.
- We are the champions - my friends and we'll keep on fighting - till the end - We are the champions - We are the champions , No time for losers cause we are the champions - of the world.
Hela publiken sjöng med och för första gången så var det riktigt roligt att få stå uppe på en scen och sjunga. Jag ville inte gå ner, kan tänka mig att sjunga en till låt men det fick bara vara en låt som skulle spelas.

Matchen gick mot sitt slut och vi leder med flera poäng. Slutsignalen hörs och alla på läktaren stormade ut. Jag kämpade mig genom folkmassan för att komma bort från allt detta. Jag sprang ut till parkeringen men jag kom inte så långt innan någon fick tag om min hand. Jag vände mig om och mötte en andfådd Dan.
- Why are you running? Jag suckade och antar att det inte är någon idé att fortsätta springa. Jag kände hur tårarna var på väg.
- I-I need to see my boyfriend. Dan håller ett fast grepp om min arm och nu drar han mig närmre honom.
- You don’t need him. You have me. Han strök bort de små tårar som hade glidit ner längst mina kinder.
- I want Harry. Svarade jag honom kort.
- Forget that fagot Emma. He will soon leave you anyway. He will go on tour and then he will find a new, prettier girl and he will then replace her with you. Jag trodde inte mna öron. Sa han verkligen det där? Jag stirrade på honom och nu hade tårarna blivit fler.
- Don’t cry babe. Hans händer var precis på väg att torka bort tårarna men jag hindrade honom. Jag ryckte bort min hand så att han inte kunde hålla i mig längre.
- You’re lying…YOU’RE LYING! Jag skrek ut det sista. Allting går bara fel. Inget vill min väg längre. Dan var snabbt hon mig igen. Denna gången pressade han upp mig mot närmaste vägg.
- Emme, just realize.. you’re not good enought for him. Jag började slå på honom, sparka honom. Allt han gjorde var att skratta.
- Ohohooh you’re a tuff one. Jag slöt mina ögon och lät tårarna rinna ner. Hoppades på att mirakel skulle hända. Dans läppar började kyssa min hals. Jag pressade mina händer på hans bröstkorg och försökte få bort honom. Olyckligtvis nog så fungerade det inte. Jag slappnade av och försökte tänka positivt, vilket inte lyckades.
- That’s right babe. Relax. Dan släppte det hårda greppet om mig så nu hade jag chansen. Jag gjorde min hand till en knytnäve och slog honom på tinningen. Han föll ihop och jag fortsatte att springa tills jag kom ut till parkeringen. Jag hörde fotsteg bakom mig och dem blev allt tydligare. Han kom närmre. Det är då jag ser en svart Range Rover som precis kör in på parkeringen och tvärnitar. 

---

Kapitel 63! :)
Ok jag tror jag avslutar kapitlet här.. Jag vet att detta kapitlet var lite segt men antagligen så kommer nästa kapitel bli lite mer spänning.  

Så, vad är det nu dr hamley sa till emma? och hur kommer det att bli nu? Jaaa... haha bra fråga ;)
hoppas att alla har det riktigt bra! kommentera kanske och gör mig glad :D
puss och kram på er xx 

Först och främst så vill jag be om ursäkt för att jag inte har uppdaterat på ett tag, har inte haft någon tid att skriva på grund av skolan, träningen och jobbet. Jag har inte glömmt er!! Håller på med nästa kapitel :) Dock kommer den inte att komma ut imorgon på grund av att jag arbetar MEN jag lovar att den kommer upp någon gång under söndagen! :)

Var någon utav er i stockholm och gick på deras konser? Jag gick dit med mina kusiner och jag har ALDRIG varit så glad! Bästa kvällen någonsin verkligen. Ni vet, man intalar sig själv att dem är bara vanliga killar (som sjunger som änglar).. Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig ska bli en tjej som skriker efter någon kändis och blir sen hopplöst förälskad. Nej, det skulle jag absolut aldrig bli. 

I alla fall jag gick runt och intalande mig själv att jag inte ska flippa över, ingen anledning till det. Dem är bara vanliga killar, eller hur? Jag har aldrig sett killarna innan så detta var väldigt stort för mig och för en hel del andra också. När vi väl stod i kön, på väg in så kände jag hur mitt hjärta började slå fortare. Vi kom in, satte oss på våra platser och det var då jag först insåg att... just nu, befinner jag mig i samma byggnad som dem. De är precis backom scenen och förbereder sig. Det blev allt fler och fler människor, efter ett tag så var det fullt överallt.  

Tillslut så var det dags, allting blev svart och deras intro började. Jag som hade intalat mig själv, hela dagen att jag inte skulle flippa över... gick åt skogen. Jag tappade kontrollen. Dem stod mitt framför mina ögon och sjöng Up All Night. Mitt hjärta befann sig vid detta laget i min hals. Jag kunde inte tro mina ögon, dem var verkligen där. Framför mig. Min röst... ja vad ska jag säga, det gör ont när jag pratar idag. Men vad ska jag göra? Killarna som jag verkligen brinner för vad där..Flera tjejer skrek, svimmade, skrattade, dansade och sjöng och ja, jag var en av dem, jag sjöng så högt att jag tappade rösten, skrek när killarna gjorde/sa något roligt och speciellt så dansade jag som aldrig förr. Vad va det som hände där? Jag skulle INTE flippa över. Jag antar att vi alla har en sida där vi inte kan hjälpa oss själva, vi har alla något som vi måste få bli lite crazy över. Något som vi måste känna oss bekväma med när vi bara kan släppa loss.
(Något som jag också tyckte var riktigt häftigt var att vi lyckades med ljushavet! Riktigt vackert var det!)

Helt ärligt så trodde jag inte att man kunde bli så här galen av ett band, så galen av fem killar som inte ens vet att jag finns...För killarna är vi bara några tusentals fans, det är ganska tråkigt känsla måste jag erkänna. Man hoppas på att dem kommer märka en och kommer sen vilja träffa en som man har drömt om.. men varför ska dem märka just MIG när det fanns 40 000 andra tjejer runt omkring dem? Men det spelar ingen roll. Mitt hjärta kommer ändå alltid att brinna för dem. Den kvällen flög förbi, allting gick så snabbt. Än idag är jag fortfarande i chock. Efter att ha suttit uppe på kvällarna för att titta på de tävlingar och galor som killarna har medverkat i som VMA's, The Brit AwardsTeen och Choice Awards. Att få se hur de förändrats, hur de vuxit och hur de blivit så mycket bättre för varje dag. Efter alla videos som man har tittat igenom flera gånger, jag får en sådan lust att börja gråta. Kan inte fatta att jag faktiskt har sett dem live, trodde aldrig att de skulle hända. Min dröm gick i uppfyllelse. Jag erkänner att jag har en ganska jobbig period just nu, men som jag sa till min mamma innan konseren, säger jag nu igen, Det kan inte bli bättre än så här, gladare kan jag inte bli... Nu mår jag bra. Och det gjorde jag, har aldrig mått bättre. Nästa mål är att få träffa dem så att jag kan ge dem en varsin lång och gosig kram. 

Fattar inte detta... Har detta verkligen hänt? 

Niall Horan, Zayn Malik, Louis Tomlinson, Liam Payne & Harry Styles.
♡Until we meet again♡