Tidigare kapitel 62
Våra läppar skulle precis mötas men min räddare i nöden blev skolklockan som ringde. Dan log med sitt leende som fick mig att smälta. Hans tänder syntes och dem var riktigt vita, vänta va, sen när kollar jag in killars tänder? Lägg av nu emma. Han la sin hand om min axel medans han tittade mig i ögonen. Ok, vad är det för fel på mig. Jag har Harry, jag älskar honom så därför borde jag inte göra något dumt som jag kommer ångra. 
- See you on the detention then. Sa Dan innan han reste sig upp och gick. Själv satt jag kvar i chock, tänkte på vad som skulle ha hänt om inte skolklockan hade ringt och vad som kan att hända under kvarsittningen.

---

Här gick jag längst korridoren, på väg till kvarsittningen. Vilken bra start på veckan… och så är det första gången för mig också. Dan kommer vara där vilket inte gör situationen bättre. Tanken om vad som hade hänt tidigare gav mig gås hud. Hans mörka rufsiga hår, den perfekta koppen alltså inte för mycket muskler och inte för lite, utan lagom. Dem klarblåa ögonen och hans leende.. Inte undra på att han är den populäraste killen i skolan. Alla tjejer förföljer honom vart han än går medans resten av killarna försöker härma honom. Åh gud, är det bara jag som INTE försöker klänga på Dan? Tydligen.

Jag kom fram till rummet där kvarsittningen skulle vara. Alla var redan där. När jag klev in i klassrummet så riktades allas blickar mot mig. Läran gav mig ett tecken som visade att jag skulle vara tyst. Jag nickade försiktigt och fortsatte gå vidare till en tom bänk. Dan log så där charmigt vilket fick mig att tappa koncentrationen. Jag råkade snubbla över någons väska som låg på marken. Skammen höll på att ta över, tjejerna fnissade medans killarna applåderade. Varför Emma? Jag tittade upp mot läran och fann honom skrattandes. Varför måste jag vara så klumpig för? Snabbt ställde jag mig upp, rättade till kläderna och skyndade mig till den tomma platsen som fanns bakom Dan. När jag hade satt mig ner så pustade jag ut medans jag långsamt sjönk ner i stolen. Blickarna brändes i ryggen, men det spelade ingen roll. Jag lutade mig framåt och begravde mitt ansikte i mina händer. Låt mig bara försvinna, låt denna timmen gå snabbt.

Under hela kvarsittningen så hade Dan försökt att få kontakt med mig men jag hade vikt undan. Klockan gav ifrån sig ett ljud vilket betyder att det är slut. Snabbt tog jag tag om mina saker och försvann ifrån klassrummet. Korridoren blev helt plötsligt full med massa människor. Deras kroppar var tätt intill min. Det var nästan som att gå igenom en bastu fylld med galna människor som vill försvinna ifrån stället. Helt plötsligt så tar någon ett fast grepp om min arm och drar in mig i skrubbet, där vaktmästaren har sina saker. Jag måste erkänna att detta rummet är väldigt litet, fattar inte hur alla grejer får plats här inne. När jag möter hans klarblåa ögon så stelnar jag till.
- D-Dan.. W-wh – Jag blev avbruten genom att han shh:ade mig. Hans händer började ta bort allt hår som hängde framför mitt ansikte. Min puls hade ökat. Den stora klumpen i magen ville inte försvinna. Jag kramade hårdare om mina böcker medans jag lät honom smeka min kind. Dan må vara den snyggaste killen på skolan men jag kan inte bedra Harry. Jag kan helt enkelt inte. Dan lutade sig framåt, närmre och närmre kom hans läppar mot mina. Vi var bara några millimeter ifrån varandra nu. Även om våra läppar inte har nuddat varandra innan så känner jag hur mina kräver efter hans. Precis som innan, fast denna gången blev min mobil min räddare i nöden. Jag skulle precis svara men Dan hindrade mig. Han närmade sig mitt öra och jag kunde känna hur hans varma andedräkt slog emot min kalla hy.
- You’re gonna be my mascot for the big game tonight. Sedan kysste han mig vid mitt käkben precis under örat innan han begav sig härifrån och lämnade mig här helt själv. Det första som kom upp i mina tankar var Harry, hur han älskar när jag kysste honom på det sättet. När jag vet att jag kan få honom att njuta, hur han sluter sina ögon och öppnar munnen, försöker få ur sig något men inget kommer förutom några stön. När hans händer tar ett hårt grepp om mina höfter och trycker mig närmre, bara för att han vill ha mer. Att få se Harry njuta är riktigt attraktivt, speciellt när hans hår blir så där rufsigt.

Jag kom tillbaka ifrån mina tankar för att jag hörde min ringsignal igen. Fundersamt tittar jag ner mot mobilen, vem kan detta vara? Klumpen i halsen gled långsamt ner. Jag tryckte på svara, försiktigt la jag mobilen mot örat.
- It’s Emma.
- Aah! Hello Emma, this is Dr Hamley. I got your aswers from the tests that you took not so long ago… Han fortsatte att prata vidare. Flera klumpar i magen började dyka upp. Hela min värld stanna. Tårarna var precis vid gränsen, redo att glida ner längst mina kinder. Jag kan inte tro det. Detta får inte hända. Några snyftningar lämnade jag ifrån mig vilket Doktorn hörde.
- You alright Mrs? Tårarna ville inte sluta rinna.
- N-n-no..
- It will be alright. Han fortsatte att prata på. Jag kunde inte tro det. Det känns nästan som att jag har tagit en drog. Allting blev helt snurrigt, mannens röst ekade i huvudet. Bilder på Harry kom upp. Våra minnen tillsammans. Jag sjönk ner längs väggen, hoppades på att detta var ett skämt. Mitt hjärta började värka, benen skakade och min andning var i otakt.
- When you’ve dicided, call me. Sedan la han på. Vad ska jag ta mig till?

Jag gick helt paralyserad längst korridoren. På väg ut ifrån byggnaden. När jag kom till entrén, gav jag ifrån mig ett suck. Solen lös inte lika starkt längre och kylan hade börjat ta över. Men det spelade ingen roll, jag måste ut. Människorna som var ute såg riktigt glada ut, varför kan inte jag vara en utav dem personerna?

Alice sprang förbi. Vinden gjorde att hennes korta koj åkte upp så man kunde se hela hennes rumpa. Men hon sprang inte så långt, bara några meter ifrån mig så vände hon sig om och sprang tillbaka fast mot mig.
- Come with me. Hennes hårde grepp gjorde att jag släpades efter henne. Jag hade väll inte så mycket att välja mellan.

Alice hade dragit med mig till en liten sjö. Jag stelnar till när jag finner Dan sittandes och spelar gitarr runt brasan precis vid vattnet.
- Come on Emma. We always goes here before a big game. It’s like out little lucky spot you know. Alice närmade sig mitt öra. Jag hör hur hårt hon sväljer innan hon får ut några ord.
- And I heard Dan wanted YOU to be his mascot. Do you know what that means? Alice bakade några steg tills våra blickar möttes. Hon hade lagt sina händer på mina axlar och tittade glatt på mig. Nästa lite väl för glatt. 
- No. Not really. Svarade jag en tonat. Om det är något positivt så är det ingen idé att ens försöka verka glad. Varför ska man ge ifrån sig ett fejkat leende när man egentligen vill gå och dränka sig själv? Alice gav ifrån sig ett skutt innan och gav mig en av sina berömda kramar.
- He likes you! Hon fortsatte att skutta runt medans jag stod kvar på samma ställe, tittade mot brasan och försvann in i mina egna tankar. 

En hel del människor är ute i de kalla vattnet och leker. De skvätter på varandra, andra dränker varandra. Tjejerna skriker när killarna kommer mot dem, vilka mesar. Min blick gick vidare till brasan igen som jag hade nu suttit och kollat på i någon timme. Jag hade mött dans blickar några gånger och då fick han alltid ett leende på läpparna och varje gång tittade jag snabbt bort. Än sen att Dan kanske gillar mig, alla vet att jag är med Harry så varför göra allting komplicerat? Låt mig bara va.

Helt plötsligt så känner jag något varmt om mig. Någon hade lagt en filt runt om mig, när jag tittar upp och möter hans klarblåa ögon så börjar det att bubbla inom mig. Dan satte bredvid och gjorde mig sällskap. Ljudet från vattnet, människorna i bakgrunden och från brasan hördes klart och tydligt. Ingen av oss sa något, utan allt ljud runt omkring oss fick tala. Jag kände hur en arm las runt om mig. Min blick vände sig mot Dans håll och med en gång mötte jag hans blick. Ett leende spred sig på hans läppar. Dan slöt sina ögon och närmade sig mig. Mitt hjärta började slå allt snabbare hur närmre han kom. Tillslut så var hans läppar bara några millimeter ifrån mina och det var då jag kunde säga något.
- I can’t. Han öppnade sina ögon och tittade på mig.
- It’s okey. Han började röra på sig, han satte sig upp och började luta sig mot mig igen.
- Dan, no. Tillslut låg han över mig och jag kunde inte göra något än att bara ligga där. Hans händer hade ett fast grepp om mina höfter, hans läppar gav ifrån sig små blöta kyssar på min hals innan han fortsatte upp längst käkbenet.
- Dan… Min mun blev helt torr. Inte tillräckligt mycket energi i kroppen för att ge motstånd. Dan fortsatte att ge mig små kyssar tills han kom upp till min mungipa.
- I leave this till tonight. Sa han innan han gav mig en puss på näsan och reste sig upp, gick här ifrån för att gå och förbereda sig inför sin match. Ännu en gång så lämnar han mig helt själv.


Matchen hade precis börjat och jag satt längst ner med Alice och resten av chear ledningarna. Gud vad alla skrek. Tjejerna gjorde heja ramsor och publiken hängde med. Jag tittar ut på fältet och ser när Dan fångar rugby bollen och springer, vad det ser ut som, för sitt liv. Han springer hela vägen fram tills alla börjar skrika ännu mer. Dan tog upp båda händerna i luften och gick mot publiken. Han gjorde antagligen mål, varför är jag här nu igen? Jag gillar inte ens rugby.  Dan kom springandes till mig och drog av sig hjälmen. Hans svett rann ner från hans ansikte, men jag måste erkänna att utrustningen och hans rufsiga hår gjorde honom så mycket sexigare.
- How am I doing? Frågade han andfått.
- Eehm… good! Svarade jag. Hur ska jag veta om han gör det bra eller dåligt? Jag gillar inte denna sporten!
- Next goal is for you babe. Dan kysste mig på kinden innan han sprang iväg och fortsatte vidare med att spela. Visselpipan blåste av och killarna körde fullt ut, som innan fångade Dan rugby bollen och sprang, skaffade ytligare poäng. Denna gången formade han sina händer till ett hjärta och pekade sedan på mig. Hela publiken började applådera och tjejerna skrek. Jag satt kvar på min stol och tittade ner mot mina skor.

Under halvlek så bad dem mig att gå upp på scenen och sjunga We are the champions. Det slog till i magen med tanke på att det var minst tusen personer som var och tittade på matchen, men jag tackade ja ändå. Efter att ha klivit upp på scenen så började låten att spelas. Människorna började klappa sina händer i takt till musiken och jag kunde inte rå för att le.
- We are the champions - my friends and we'll keep on fighting - till the end - We are the champions - We are the champions , No time for losers cause we are the champions - of the world.
Hela publiken sjöng med och för första gången så var det riktigt roligt att få stå uppe på en scen och sjunga. Jag ville inte gå ner, kan tänka mig att sjunga en till låt men det fick bara vara en låt som skulle spelas.

Matchen gick mot sitt slut och vi leder med flera poäng. Slutsignalen hörs och alla på läktaren stormade ut. Jag kämpade mig genom folkmassan för att komma bort från allt detta. Jag sprang ut till parkeringen men jag kom inte så långt innan någon fick tag om min hand. Jag vände mig om och mötte en andfådd Dan.
- Why are you running? Jag suckade och antar att det inte är någon idé att fortsätta springa. Jag kände hur tårarna var på väg.
- I-I need to see my boyfriend. Dan håller ett fast grepp om min arm och nu drar han mig närmre honom.
- You don’t need him. You have me. Han strök bort de små tårar som hade glidit ner längst mina kinder.
- I want Harry. Svarade jag honom kort.
- Forget that fagot Emma. He will soon leave you anyway. He will go on tour and then he will find a new, prettier girl and he will then replace her with you. Jag trodde inte mna öron. Sa han verkligen det där? Jag stirrade på honom och nu hade tårarna blivit fler.
- Don’t cry babe. Hans händer var precis på väg att torka bort tårarna men jag hindrade honom. Jag ryckte bort min hand så att han inte kunde hålla i mig längre.
- You’re lying…YOU’RE LYING! Jag skrek ut det sista. Allting går bara fel. Inget vill min väg längre. Dan var snabbt hon mig igen. Denna gången pressade han upp mig mot närmaste vägg.
- Emme, just realize.. you’re not good enought for him. Jag började slå på honom, sparka honom. Allt han gjorde var att skratta.
- Ohohooh you’re a tuff one. Jag slöt mina ögon och lät tårarna rinna ner. Hoppades på att mirakel skulle hända. Dans läppar började kyssa min hals. Jag pressade mina händer på hans bröstkorg och försökte få bort honom. Olyckligtvis nog så fungerade det inte. Jag slappnade av och försökte tänka positivt, vilket inte lyckades.
- That’s right babe. Relax. Dan släppte det hårda greppet om mig så nu hade jag chansen. Jag gjorde min hand till en knytnäve och slog honom på tinningen. Han föll ihop och jag fortsatte att springa tills jag kom ut till parkeringen. Jag hörde fotsteg bakom mig och dem blev allt tydligare. Han kom närmre. Det är då jag ser en svart Range Rover som precis kör in på parkeringen och tvärnitar. 

---

Kapitel 63! :)
Ok jag tror jag avslutar kapitlet här.. Jag vet att detta kapitlet var lite segt men antagligen så kommer nästa kapitel bli lite mer spänning.  

Så, vad är det nu dr hamley sa till emma? och hur kommer det att bli nu? Jaaa... haha bra fråga ;)
hoppas att alla har det riktigt bra! kommentera kanske och gör mig glad :D
puss och kram på er xx