Tears - Kapitel 68

Tidigare kapitel 67
- RUN! Hör jag någon skrika. Jag rynkar mina ögon bryn och suckar till. Vad pratar dem om nu? Efter det så hör jag hur en bil får sladd. Jag vänder mig hastigt om och ser hur bilens ljusa strålar kom allt närmre för varje sekund. Inte långt efter så ser jag en lång kille med brunt lockigt hår, hans bara armar gjorde att hans tatueringar syntes. Med armarna i kors orsakade att hans muskler blev allt tydligare. Harrys seriösa blick fick mig att bli allt mer orolig. Jag la märke till de tårar som gled ner längst hans kind. 
- Run.. får han ut sig innan han tonar bort. Mina händer höjder sig upp mot ögonen för att ta skydd mot ljuset, dock var mina fötter fast klistrade mot marken. Människorna skrek och tillslut var ljuset borta. Allting försvann, ljudet från familjen, tickandet och de människor som hade jagat mig. Mörkret hade nu tagit över och tystnaden var ett faktum.

Harrys perspektiv
- Thank you! I scream out into the microphone while i watched all of the confetti fall down on the people.
- You guys were really loud! Louis said right after me. Not so long after Louis, Liam opened his mouth and started with his speech. Everyone screamed in here and the audience where massive. One of my favorites concerts so far.
- We love you Miami! Zayn said after Liams speech.
- As I said earlier, I will mention it again. Niall said trouh the microphone and everyone laid their gaze on him. It almost became quite because all of us wanted to hear what he were supposed to say.
- We’re in Miami bitch! He yelled and literately everyone started to scream their throat out.
- Thank you and goodnight! I said before I went backstage. The boys came behind me not that far after I left the stage. Niall came jumping towards us before we bouilded ur little circle. We always do a circle before and after a show, it’s like a thing we must do. I put my right arm on Liam’s shoulder and my left arm on Niall’s. We hugged each other tightly before we let go of each other. Everybody seemed so happy but I got this feeling, a bad one. I don’t know why or what it is about I just got it and it’s so frustrating. Before I even could grab my phone all of the boys have already grabbed theirs and they’re now talking about the girls.
- Look how stunning they all are! Liam said and showed a pic of them. They are all standing in a straight line, dressed up and all fixed. Having their hands on each other’s waits and smiling to the camera. They truly are stunning all of them. When my eyes got stuck on the most beautiful girl in the photo I couldn’t help but smile. That gorgeous girl with the light green dress which matches her beautiful eyes, she’s mine. All mine. Then I remembered that I left a note on the box I send to her, hopping that she have replied with a text message before she went to that party. Which she have and once again this smile appears on my pink lips.
‘’ Hey my lovely curly headed man! I love the dress you have bought to me; I have to say... you do have a good type of clothes. Now I will look super sexy in that dress and I can get all of the other guys attention ;) No, I’m just kidding with you babe, why would I do something stupid like that? I’m yours and I want it to stay in that way. I hope you will have a lot of fun at your own show, wishing you with all luck I have and all my love goes to you! I miss you and can’t wait too kiss your pink, soft lips against mine again. Oh and I haven’t forget our skype date later, see you then! xx ‘’
Oh I almost forgot! My whole body jumped up and I started to move fast against the changing room. All of the boys seemed to have all their attention on me while I heard they were laughing, I could feel how their gazes where burning onto my back. I didn’t have to say anything because Louis already knew what I was about to do. He whispered or he said in a bit lower voice Emma’s name and after that I herd ‘ahaa’ but that really didn’t surprise them.  I swung opened the door and started to take off my clothes as quickly as I could. As sooner I get to the computer the more time I have with Emma on skype.

Nialls perspektiv
A big smile have been on lips whole day long and there is nothing to make it disappear. What a lovely night, the audience was incredible like they always are. It’s pretty impressive. They always surprise us boys; we do have the best fans on the entire earth. I deiced to leave the boys and look out for Harry. He have been al alone now for the past 2,5 hour. Just want to check if he’s all right and how Emma is doing. I opened the door while I laughed because Louis mentioned that I should be careful before I enter ‘Harry may have cam sex with Em’ that’s why I laughed. Louis and his sex jokes. I faced an empty emotional Harry, he stared at his computer screen. I just stood there, watched him. I don’t even think he’s blinking. That’s when my smile and happiness disappears. I looked out of the room and glanced the rest of the boys one more time before I closed the door behind me. The laugher was heard and my smile came back but the once again, Harry is right in front of me and he’s staring into this empty computer screen. I felt how my chest sank and how this room was filled with sadness. My legs finally deiced to move against Harry. I bet down and made me a comfortable place right next to him on the sofa. I tried to make eye contact and have this smile on my face all the time but Harry.. it’s really difficult to make him in a better mood when he is angry or sad. He is that type of guy. I faced the computer. Skype was on but Emma is still offline, this is the reason. I let out a sigh while I looked down at my feet and played with my thumbs.
- She hasn’t forgot it. The words barley left his mouth it was just like the words mumbled in his mouth. I looked at Harry but the computer had still his attention.
- Harry.. Emma maybe fell asleep when she got home. I laid my hand on his lap but nothing happened, not a single move and not even a blink from his green eyes. His orbs still looked at the damn computer screen. I sighed once again.
- No Niall. These words left his mouth and I tried to make him speak again but everything seemed hopeless.
- All right, then she hasn’t left the party yet. I said, hoping he will face me once I left those words out of my mouth. As I thought Harry only faced the computer. My frustration rose inside me as I examined the guy next to me. All of sudden my feelings took over. I went a bit forward so I could reach the damn computer and when I finally could grab it, I closed the screen hard and quickly. Harry didn’t move his head but his mouth al of sudden could leave this bad language of his. I throw the computer at the sofa and I sat determined in front of him. Finally we made eye contact and I couldn’t help my smile when I saw his face expression. He continued to swear but I putted my hand in front of his mouth so he finally became quiet.
- Shut up, will ya? I said and a smile appears on my lips once again. I hate to behave like this to Harry but that’s the only way I could talk to him and makes him listen to me. Harry’s teeth grabbed his lower lip and his eyes looked at me angry.
- Mate, listen. You have been sitting here, all alone in about 2,5 hour. You guys can talk always tomorrow. It’s not the end of the world that she missed one skype call, right? Harry seemed to limber up a bit and I felt a relief.
- She’s not dead or anything Harry so don’t make this as a big deal when it really isn’t. I looked seriously at him and that’s when one of his tears started to fall down. All of this time, I haven’t noticed he held back those tears and that made me feel like a awful and a horrible best friend. Or am I the reason for those tears? Did I make him cry because of what I said? This didn’t’ really made me feel any better if I’m going to be completely honest.

Liams perspektiv
- Louis, let the knife down! I yelled at him. Louis gave one of his famous cheeky face expressions but that didn’t made me change my opinion to express myself about what I think about the whole situation.
- How old are you exactly? I asked and gave him a serious look.
- Liam. Can you for once relax? Louis said and I could all clear he had a bit of annoyance in his voice.
- How the hell am I supposed to relax when you’re running around with a knife in your hand? Louis stopped to run around and looked at me and when he faced Zany, gave him a face expression to help him out but Zayn just sat there, smiling and eating his candy. Louis groaned and smashed his left hand into the table. He wasn’t mad, he just pretended to be just like always.
- I’m not ready to die yet, I’m to young for that. Zayn said while he was eating on his candy. Louis and me looked at him at first but faced each other not that long after.
- Now pretty face finally talks.. Louis mumbled and laid the knife in the box where it belongs.
- I don’t either want a scratch on my face. Zayn opened his mouth and these words made Louis look wide eye at him.
- Trust me mate, I wouldn’t have touched your beautiful face. Zayn laid his hand on Louis lap before he opened his mouth again.
- I never know what could happen when I’m around you. You did broke a glass door for two weeks ago and just about the other day you smashed our TV with the hammer you held in you hand, so now we can’t look at our favorites show on the television. All this time when zany talked Louis had his teeth had a grip on his lower lip and looked straight out in the air, looking at nothing. I just sat here and enjoyed every single word who left Zayns mouth, the smile on my lips only got bigger at the time and this feeling that I’m right and Louis have wrong, it feels so good. When Zayn was done with his talk Louis had formed his lips into a ‘o’ and I left a laugh from my mouth. I got both of their attention and all I did was smile big before I opened my own mouth to speak.
- I told you. Louis sighed and slammed his hands on his own laps. A noise from a door closed, we all turned our faces against the blonde guy who’s walking very slowly, a guy whose feet’s wasn’t still and the smile who was big as I could remember was now gone. All of us just stared at him, sadly walked his way over to us. Non of us didn’t know what to say but when Niall have put him self down, just in the middle of the sofa between Zayn and Louis he gave a way a sigh before he covered his face between his hands. Louis laid his arms around him and gave him one cozy hug but it seemed to be hopeless.
- What got you so down? Zayn suddenly asked. Niall had all of our attention, eyes were looking at him and ears was carefully listening what he was supposed to say.
- Lads. It’s Harry. All of us let out a sigh.
- Emma? Louis asked and Niall just nodded as an answer.
- He has been crying in there guys. I tried my best to cheer him up but it’s hopeless. He keeps on talking that had a bad feeling earlier and that Emma hasn’t forgot the skype call so I left him now when he’s looking at pictures of them together. He went quiet and all of us just sat there with our mouths shuts. All of sudden we hear a little laugh, Harry's laugh. We all raised our eyebrows and half smiled while we looked at his direction.
- You think she’s online now? Niall asked with a gladly voice. I lifted y shoulders a bit to answer him with my body language. The laugh didn’t last long though. It became quite and Harry’s snobs were heard once again. Louis stood up quickly and with determined steps he went over to the door and knocked it more than once.
- It’s me Harry. Can I come in? He got no response but Louis opened the door anyway and went in. The rest of us wanted to go with him but we all know that Louis is the one who always can cheer up Harry, that’s why we’re staying here and see what happens. A phone started to call and we all looked if it were ours but when I saw it wasn’t mine so I looked over to the boys and noticed it was Zayn’s phone. Zayn answered and a small smile appears which always happens when Perrie calls. I notice thought that the smile disappears very quickly instead of smiling his mouth is now dropped. He looked choked and I could see how his eyes started to tear up. Niall took my hand and bit his own lips while he gave me a worried look. Non of us didn’t know what she said but all I know is that when Zayn cries in front of us, it’s important and very sensitive.

                                                     (Några av de bilder som de kollar igenom)
Harrys perspektiv

Somehow I felt a relief that I had Louis by my side. He had his arm around me and I must say, it feels good. Louis is one of my best mates and I’m sick of those rumors out there about Louis and me. They may ship us as a bromance but as in a relationship, no just no. I have showed all of the pictures to Louis now and it made the situation a bit better than it was for some minutes ago. If I’m going to be completely honest, I don’t know why I’m acting like this. It’s just really weird. I think I took this way overboard as Niall mentioned earlier. I may have a hard time now or something. I don’t know, it feels like I don’t know anything anymore. My brain is like this big ball of emotional and I don’ really know how I’m feeling. Everything is just messed up. Louis have tried to talk about my feelings but nothing came out from my mouth, it’s like the words won’t leave and my mouth is al dry. I do remember when Louis where in the exactly same position. I remember how he cried himself at night and he was always so sad and now when I think about it, I never really saw him smile but I was there for him, I was there as a friend and I was especially there as a brother. I love Louis, as a friend and as a brother. I love all of them as my brothers and I can’t be more grateful to have them in my life even though we’re not related I will still always love them.

Louis and me have been here for a while now but it felt like the time stood still. We really didn’t say anything, Louis just held me and made me some company. Even when I say that I wanted to be alone he still stayed in here with me. Louis knows me to well, when I said that he know that I really didn’t mean it. I needed someone and there he was. We were still looking through the pictures and minute by minute my dimples started to show up. Louis started to laugh and I faced him.
- Look at this picture. He said with a bit of happiness in his voice while he pointed at the picture of me and Emma.
- That’s when we had that colorful fight, remember? He said while he looked gladly at me. The tears burned at the eye edge. Oh god, why do I have to be so emotional? Louis looked at the photograph one more time before he passed on and looked on the other photos.
- May I ask you something Harry? He still looked at the pictures while he asked.
- Mmm. My thoughts were so messy right now and I really didn’t know if I even could answer a question right now. To be quiet, rest of the evening would be perfect. Of course, if Emma calls, I will talk to her but that’s only if she calls. I find it really weird that she haven’t logged on skype yet or even texted me. I mean the party must already be over. At last she text me and saying that she’s still there and having a good time or not. The words from Louis mouth made me froze a bit but I had to ask him, I’m not really sure if I heard correctly.
- What? I faced up against him and his blue eyes stared down at me. My head rested on his knees while his hand rested on my chest.
- Why haven’t you told me yet about your engagement? You know, you proposing to Emma? Louis bit his own over lip while he waited for my answer.
- Right after all of this but I though you already knew. I said and smiled awkwardly afterwards. He pushed me in the arm and I left out a laugh.
- Harreeh, you’re supposed to call me right after she has said yes! He laughed out and both of us started to mess around with each other.
- So when will you propose to Eleanor? I asked with a laugher in my voice.
- I know she thinks we’re still young but I will still do it after all of this work is done. As a promise, just like what you and Emma have done. He smiled down at me and I just couldn’t help but smile. A know on the door was heard and Niall opened it. His voice didn’t sound as it should. Something was defiantly wrong.
- Louis, I have to talk with you for a moment. Louis looked at me first then at Niall before I could even blink he was on his feta again and started to walk away from me. They closed the door behind them and I was al alone by my self once again. I must admit, I hate the feeling to be alone. Even though they’re just behind the door, it still made me feel uncomfortable. I moved my self up so I was sitting on the sofa while I tried to listen what they where saying. The boys whispered so it was to hard for me to hear what they where saying. This clump in my stomach appeared again and everything started to be just as I was for some hours ago. What’s wrong? What’s wrong with me? I could hear how they all sounded so frustrated. I heard the words ‘what?!’ ‘Oh my god’ ‘no’ ‘Jesus’ ‘this can’t be true’ ‘what are we going to do?’ and some sighs and snobs. What are they hiding from me? I came up on my feet and started to move forward. I slowly opened the door and all of the boys were in tears but still, not as much as me. Liam looked at me sadly and after a short while he couldn’t even look into my eyes.
- Your eyes mate. They’re red. Zayn said while he looked away from me when I faced him.
- I’ve been crying a bit. I said and faced Niall but he also looked away from me. The ground seemed much more interesting than me in this moment. I got eye contact with Louis but he started to shook his head while both of his hands find the way to his hair.
- What are you not telling me? I said with a lower raspy voice, tired from all of this. Sadly no one answered me.
- What are you guys hiding from me? My voice sounded a bit angrier this time but I couldn’t help myself. I wanted to know. If it’s about me then I have the right to know.
- Who should tell him? Niall asked and looked at the boys. They all looked at each other but non of them said anything.
- Say what?! My frustration have now got over the red line.
- She’s been with a accident! Zayn almost screamed it out. Tears streamed down from his face and faced me. My emotions took over my body. I went quickly to Zayn, grabbed his shirt and pushed him against the wall.
- W-what?! I mumbled.
- I swear to god right here and now that I can punch that beautiful face of yours into small human parts! I yelled while I took my fist into the air and loaded it with my anger energy. I hit the wall several of times just beside his head. I screamed. I punched and screamed. Zayn still stood there looking terrified at me but that didn’t make me stop. I continued. All of the boys stood around in shock until Louis laid his hand on my shoulder and begged me to stop. But no, I didn’t. My eyes were on fire and I swear that I can go and kill someone right now.
- Harry your fists are bleeding. Zany whispered. I didn’t care, I still punched my fist into the wall what have now become a whole. I still screamed my lungs out but some strong arms tried to take me down even though it wasn’t that easy the finally succeeded to put me on the ground. Tears are streaming down my face while I was craving for air after my scream attack. When my lungs where filled with air I started to scream again. This isn’t true.
- Harry. Everything wil- I interrupted him with my screaming voice.
- Don’t say that everything will be okey, because it won’t! I scream in Niall’s face while he looked sadly down at me. I felt how my stomach did a twist and how my throat started to be annoyed by something. All of sudden I puked, all over their shoes.
- Oh great. Liam said before he crouched down and putted a hand on my back.
- Harry I want you to listen to me. Please don’t scream or hit anything just listen to my voice. I nodded to Liam as an answer but the tears continued to stream down my cheeks and all the way down. I closed my eyes and my entire body was shaking, once Liam tried to speak, I puked again. All of the boys, even Zayn after what I did to him, tried to comfort me.
- Emma has been with a car accident.. Liam said and my whole body jumped. It was like an electric shock. I puked again while the hole in my heart only got bigger. They all petted me gently on the back and Liam continued.
- She ran away from the party..the girls and some paparazzi’s where chasing her.. unfortunately the girls was way behind her but the papps was almost right behind her. The tears burned and once again I puked. 
- She stopped running and a car got skidding, they screamed ‘run’.
I faced them. Even the boys where in tears.
- But it was to late. My stomach twisted more than once and I felt my whole world was falling apart. 
- The girls are with her on the hospital now.. it became quiet for a while, all I heard was my snobs and the boys snobs. My body was still shaking and everything seemed so hopeless.
- Harry. Emma is in coma. My eyes became wide open and after I puked again I started to cry even harder. I don’t know what for, I though she was dead for a while so I may be crying because there’s still hope. But then once again, she’s in coma and she may never be able to wake up again. I started to scream. They boys went down and gave me a group hug. They were also in tears but I really didn’t care if they were in tears or not. All I knew is that my every thing is on the hospital and I’m not there for here. I haven’t been there for here the past months and now she’s in coma. What kind of boyfriend am I?

My body was still shaking but with a lot of physical strength I got up on my legs again, started to move forward. My stomach was still twisting around and my tears fell down from my green eyes but that doesn’t matter. I have to go to her.  
- Harry. Where are you going? Niall asked and all of the boys followed me.
- To Emma.
- You can’t do that, you know that already. Zayn said right after.
- I don’t care! I roared  
- I’m taking next flight guys. You may or may not like it but there’s nothing that will stop me to get home to my love. I said with tears in my throat.
- I’m going with you. Louis said and I turned around, faced him. That’s my pal.
- What if it was Lexy, Perrie or Eleanor? If it was Eleanor I wouldn’t care. I would go to her and make she's ok. Louis looked at the boys with a serious face expression and they all looked down at the ground.
- We’re coming with you. Liam said. Niall and Zayn nodded afterwards and that was when I got a whole new picture of the world. Happiness, laugher and love, everything is just great until some seconds later. Sadness has been taking over the entire world. Wars, hate and tears. My word has now fallen apart. My week spot is Emma and right now there is nothing I can do to fix my world again.


KAPITEL 68!
Okej, nätet här nere har inte fungerat tills nu! Har tjatat på pappa att fixa den (han är bäst för han lyckades att laga den!) Så kapitlet kommer idag men det gör väl inget? :)

Vad tycker ni? Kommentera!
Hoppas att detta kpatitlet dög då det var på engelska, heh. 
Stavfel kan finnas som vanligt och jag önskar er en fortsatt trevlig eftermiddag! Massa kärlek till er! xx


Italien/Trailer

Hiiiiiiiii, Jag har inte glömt er! 
Ok, det är bara två kapitel (kanske till och med tre). I alla fall, det jag vill säga är att har jobbat fruktansvär mycket nu det senaste, ska jobba idag igen.. Men jag åker på fredag till ITALIEN! (Vi kommer tyvärr bila ner) så jag hinner inte klart med kapitlet innan dess, därför kommer jag att publicera nästa kapitel när jag väll är framme i vårat sommar hus :) Jag har med mig datan så jag kommer skriva när jag inte har något att göra.

Men jag är framme någon gång under lördagen och då kommer jag antagligen fortsätta skriva
( medans jag sitter på min balkon med utsikten mot havet och solen skiner)
och bara helt enkelt,koppla av
Kapitlet kommer förmodligen ut på Söndag! Fortsatt ha en trevlig dag. Lots of love xx
TRAILER
Jooooo! Jag vill också breätta för er (Kanske redan har nämnt det men i så fall nämner jag det igen)
Jag har gjort en trailer för nästa novell! Blev sugen efter att ha kollat så många på youtube och efter ett tag så förstod jag hur man faktiskt gjorde en! HURRA. Ok ska vara ärlig, det var lite jobbigt men de var det helt klart värt! Jag kan säga redan nu att nästa novell kommer handla om...
*Trum virvel*
.....
.....
.....
......
........
..........
..............
..................
Louis Tomlinson!
Hoppas att ni kommer att gilla den! 

Tears - Kapitel 67

Tidigare kapitel 66
- Together? Säger jag med förhoppningar. Jag ser hur han slickar sig om läpparna och jag inser då vad han har tänkt göra. Han böjer sig sakta och försiktigt ner, i riktning mot mina läppar. När våra läppar möts i en mjuk kyss, blir den allt mer passionerad för varje sekund som går. Mina händer lämnar halsbandet och finner sin väg till Harrys höft. Våra läppar skiljdes åt och våra pannor fann varandra. Jag kunde höra mitt egna hjärta slå för att det var så tyst. När jag tittade in i hans vackra gröna ögon så kändes det som att hela min värld stanna.
- Forever Sa Harry innan han omfamnade mig.

Sängen har aldrig känts så stor innan. Därför ser jag inte fram emot att gå och lägga mig på kvällarna eller att vakna upp på morgonen nu de senaste. Samma visa, samma rutiner. En tom plats bredvid mig, inget skrynkligt lakan och en orörd kudde. Längtan efter att få känna Harrys varma hud mot min igen är nästan som ett krav. Att vakna upp genom att han stryker mig försiktigt på håret innan hans mjukar läppar kommer och kysser mina, hans morgon röst och de vackra gröna ögonen som alltid får mig till en annan värld, att vakna upp med att han finns där vid min sida kan vara något som jag vill göra varje dag, försten av mitt liv. Ensamheten har idag tagit över då han och resten vad de efterlängtade killarna har åkt på turné och för att producera nya låtar till deras nya album som skall släppas snart.

Det har redan blivit december och jag har aldrig sätt så mycket snö i hela mitt liv. En morgon bestämde vi tjejer för att gå ut på en promenad vilket inte blev av på grund av att snön gick upp till våra höfter. Det hade redan börjat snöa i oktober när killarna åkte. Jag stelnade till, redan två månader? Gud, det känns som att dem har varit borta i en evighet. Även om vi pratar varje kväll med varandra så känns det inte som den samma. Det är väldigt få gånger som vi har haft tid med att skypea, oftast hinner vi bara med ett telefonsamtal om dagen och ibland fler.

Jag beslöt mig för att gå upp från den bekväma sängen, klockan hade redan blivit 14:00. När jag kom ut till köket så fick jag syn på två hyperaktiva människor. Eleanor och Lexy kramade om varandra medans de hoppade runt i små cirklar och gav ifrån sig små pipiga ljud. Mina fötter slutade röra på sig och jag fastnade vid ingången till köket, mina händer fann sin väg upp till öronen, för ljudet som dem gav ifrån sig var riktigt obehagligt. När Eleanor fick syn på mig så släppte hon taget om Lexy, harklade sig innan hon kom rusandes mot mig.
- Em, we’re going to a gala event to night! Lexy var snabbt vid min sida efter Eleanor hade släppt taget om henne.
- What? Även om klockan var bara två så spelar det ingen roll, det är fortfarande förtidigt för mig.
- You know Andy, Liams best friend? Lexy tittade stor gödd på mig.
- Yeah?
- He’s a friend of Avicii and Avicii are having a big gala event.. thing, I don’t know.. Anyway Liam talked to Andy and asked if we girls could go. So you Emma, Eleanor, Perrie and Me Lexy we are going!! Min mun var nu formad som ett ’o’ och ögonen var upp spärrade. Jag har aldrig varit på en gala eller vad detta nu egentligen är för något. Avicii håller i det och det verkar som att en hel del människor kommer. Eleanors händer tar tag om mina axlar och börjar försiktigt ge mig massage.
- Johnny depp is coming sa hon med ett flin på läpparna. Ett glädje rus gick genom hela kroppen.
- WHAT? Jag hoppar till och känner hur skakis jag blir. Johnny depp är min absoluta favorit skådespelare.
- HE’S COMING! Skrek Lexy ut och vid detta laget så började vi alla tre skrika. Jag stannade upp i allt hoppande och skrik vilket fick dem andra att sluta också.
- But I don’t have anything to wear.. Säger jag med en låg ton.
- Acctually you have. Eleanor klappade mig försiktigt på ryggen innan hon började gå mot hallen. Både jag och Lexy följde efter henne. Fyra stora inplastade kartonger stod i hallen.
- The boys knew this for a long time and they wanted to sureprise us.. they bought us this. Jag tittade på kartongerna, sedan på Eleanor.
- How do you know it’s clothes in there? Eleanor tog upp något ur sin ficka och gav den till mig.
- Louis wrote a little note and i guess rest of the boys did it too.
- Liam also wrote a note to me sa Lexy och satte händerna över bröstkorgen innan hon lutade sig mot dörrkarmen. Jag läste på lappen och kunde inte undvika att ge ifrån mig ett litet skratt.
- I know, Louis are just… Louis.
- And we all love him for who he are säger jag och lämnar tillbaka lappen.
- Your is that one. Eleanor pekat på den som står längst ut mot höger. Jag går fram mot den och känner om man kan lyfta på den. Som jag trodde så vägde den nästan ingenting.
- I’m going to my room and see what it is and how it looks. Sedan går jag med raska steg in mot sovrummet, glömde av att jag skulle äta frukost. Jag tittade på den stora kartongen som nu var på min säng. Ett kuvert låg på toppen av lådan och på den stod det Emma med ett hjärta bredvid. Med ett leende på läpparna började jag att läsa.
’ Hiiiii Love. Hope you like the dress, I konw you usually don’t wear dresses but I had to by this one for you, It matches your beautiful eyes. Have fun and don’t do anything stupid now, remember, You’re mine. My everything.
I miss you, see you soon beautiful, Lots of love – Harry xx ’ Leendet på mina läppar blev allt större för varje ord som jag läste. Min älskade Harry, jag saknar dig så. Jag la kuvertet på byrån och började sedan öppna kartongen för att se vad för slags klänning som Harry har köpt.

Limousinen hade precis stannat framför den röda mattan. Perrie satt glatt framför mig och höll i Lexys händer. Paparazzierna stod och fotade på bilen, den vita blixten som kommer ifrån kamerorna orsakade huvudvärk. Eleanor tog tag om min hand och log med sitt vackra leende.
- Lets go inside and have a lots of fun. Vi nickade som ett svar innan vi klev ut ur limon. Blixtarna blev allt fler, som tur så höll vi tjejer varandra i händerna och gick i ett led, Eleanor längst fram, Perrie, Lexy sedan jag.
- How does it feels to go in there without your boyfriends?
- Smile girls!
- Have you guys been talking to the boys?
- Will you girls go and visit them now when they’re away? Vi tjejer stannade upp och lät dem ta några kort men ingen av oss besvarade alla dessa frågor som de ställde.
- Channing! Några personer började skrika efter Channing tatum, min haka var nu nere vid marken. Han må va gammal, precis som Johnny depp men fy fan vad snygg han är! Han vinkade åt dem och började närma sig mot oss. Hans blick mötte min och ett leende spred sig på våra läppar. Jag tror jag dör vilken sekund som helst.
- Hello beautiful. Channing tog tag om min hand och kysste den försiktigt. Mina kinder blev allt varmare och jag kunde inte hålla leendet borta. Lexy kom snabbt emellan oss och räckte fram sin hand för att hälsa. Han tog gladligt emot handen och kysste den mjuk och försiktigt. Människor skrek, tog kort och ställde en hel del frågor. Det känns som att vi kretsar i centrum och om jag ska vara helt ärlig så gillar jag inte att få all uppmärksamhet, lagom är nog bäst. Vi började ge oss av, bort härifrån och in till det stora lyxiga huset där själva festen skulle befinna sig. När vi klev in i det stora huset så fick både jag och Lexy chock. Så många kända människor på ett och samma ställe. Jag tog tag om Lexys hand och spärrade upp mina ögon. Eleanor hade redan träffat på ett par människor som hon redan kände, de stod och pratade vi bålen. Jag måste erkänna att Eleanor ser riktigt gudomlig ut, precis som resten av tjejerna gör. Killarna har en bra klädsmak måste jag säga, Eleanor hade en röd tight tub topp klänning som slutade precis ovanför knäna. Perrie befann sig vid Eleanors sida och såg lika strålande ut med sin lilla klänning. Ungefär lika lång som Eleanors fast det ända som var annorlunda var färgen, ingen tub topp utan klänningen hade tjocka band över axlarna och så var den inte lika tight som Eleanors. Tjejerna hade utsläppt hår, även Lexy i detta fall. Jag är den ända som har håret uppsatt. Lexy och hennes marinblåa klänning som bara har ett tjock sidenband över sin vänstra axel. Massa glittrande stenar som var formad efter något slags runt mönster gick runt hennes midja. Klänningen passar henne perfekt, Liam vet vad sin modell flickvän passar i. Längden på hennes klänning är exakt lika lång som min, släppas på marken så vi måste vara extra försiktiga. Själv är jag riktigt imponerad över Harrys val av klänning. Jag vet att jag aldrig bär klänningar men på ett sätt så känns denna mycket mer bekvämare än vad någon annan klänning någonsin har gjort. Färgen är en ljus grön nyans vilket passar mina grön bruna ögon. Det finns inga axelband till klänningen utan den är formad efter bysten och det får mina bröst att se större än vad dem egentligen är.  Vilket inte förvånar mig varför Harry i så fall köpte denna egentligen.

Kvällen gick väldigt snabbt. Både jag och resten av tjejerna har haft det riktigt roligt. Eleanor och Perrie var med varandra lite mer och Jag var med Lexy. Vi har träffat en hel del kända människor under kvällens gång vilket var riktigt fascinerande. Jag trodde att vissa av dem skulle vara lite mer som en “diva” om ni förstår mig. Tydligen inte, många av dem var väldigt roliga och charmiga av sig. Jag borde nog sluta läsa skvallerblaskorna. Lexy hade tagit med mig ut till den stora balkongen för att få frisk luft. Tro mig, efter att ha varit inne bland alla dessa människor i flera timmar så behöver man frisk luft. Jag gick fram till grinden och lutade mig mot den för att få lite stöd. Låten som spelades där inne var nu slut och flera människor började applådera, antagligen var det en av Aviciis nya låtar. Lexy som står bredvid mig suckar högt och jag kan inte undgå att se hennes dystra min.
- Vad är det? Jag låter allvarlig och bestämd för att kunna få ett direkt svar. Vill verkligen inte att hon ska vara ledsen över något. Hon lutar sig på staketet och tittar ut mot den mörka himmelen där stjärnorna lyser starkt och klart.
- Jag saknar honom bara. Ett suck kommer ut från hennes mun innan jag lägger märke till de tårar som faller ner från hennes kind. Jag förflyttar mig närmre mot henne tills jag kan omfamna henne. Lexy drar mig intill hennes kropp. Hon håller om mig hårt och hårdnar sitt grepp. Hennes snyftningar blev allt fler och jag som hennes kompis visste inte vad jag skulle göra åt saken. Känslan är obeskrivlig, jag vet för jag saknar min också.
- Vi klarar detta, tillsammans så tar vi igenom detta hur svårt det än är Lexy. Min högra hand strök henne försiktigt genom håret medans den andra höll om henne hårt vid hennes skulderblad. Lexy hade begrav sitt huvud ner vid min hals, de tårar som föll från hennes vackra ögon hade nu smetats ut över mig.
- Bara några månader kvar innan.. Lexy avbröt mig
- Och med några m-månader menar du 6… E-Emma det är 6 månader kvar tills vi hamnar i deras famnar igen. Mitt hjärta brast en aning då jag insåg att det faktiskt är hela 6 månader kvar. Mina framtänder tåg tag om min underläpp och bet riktigt hårt för att hålla in tårarna, måste visa för Lexy att jag är stark eller rättare sagt, jag måste vara stark för henne.
- Lexy, nu går vi in genom dörrarna igen med huvuden högt. Visar för alla att vi är starka tjejer som klarar av vad som helst. Jag vet att det är många som tar bilder på oss där inne och jag slår vad om att killarna kommer att få syn på de bilder som tas. Därför ska vi visa för killarna att vi har det bra och det kommer att få dem att må bra, när de ser oss le och när vi har de bra, jag lovar dig.. då kommer dem, speciellt Liam vara den lyckligaste killen i hela världen. Lexy släppte taget om mig och backade några steg medans hon tittade ner mot marken.
- Du har rätt Emma. Hon suckade ännu en gång innan vi mötte varandras blickar. Den kalla vinden blåste mot oss och de snöflingor som faller ner från himmelen har fastnat i vårat hår samt en del på våra klänningar.
- Jag vet att du har det lika jobbigt som jag har det. Lexy korsade sina armar framför sin bröstkorg och log försiktigt mot mig.
- Därför skall jag finnas här vid din sida, ända till slutet. Ett leende kröp sig fram på mina läppar och gåshuden som jag fick tack vare den kalla vinden gjorde att jag rös till. Mina fötter tog några kliv framåt vilket gjorde att jag stod nu några centimeter ifrån henne, mina händer fann sin väg upp mot hennes ansikte och torkade bort de tårar som fortfarande föll ner från hennes vackra ögon.
- Vi tar oss igenom detta tillsammans säger jag och ger henne sedan och lång varm kram.
- Låt oss nu gå in dit igen och bevisa för alla men speciellt för oss själva att vi är starka och klarar av vad som helst. Vi möter varandras blickar, nickar samtidigt innan vi tar varandra i händerna och beger oss in till den stora folkmassan.

Festen höll på att närma sitt slut. Efter mitt och Lexys lilla konservatorn så lös vi båda upp som solstrålar här inne bland alla. Våra små hjärtan må vara lite brustna men vi gör vårat bästa för att bevisa för alla andra, speciellt oss själva att vi klarar av det. Vi alla satt vid ett stort runt bord, drack var sin champagne glas. Lexy och Eleanor hade slått på sitt charm humör vilket fick Johnny Depp att sitta vid vårat bord just nu och umgås med oss. Personligen är jag lite chockad fast det förvånar mig inte att han har fallit för dem. Jag menar, kom igen det är Lexy och Eleanor vi pratar om nu. Jag känner hur beroende jag blev efter att hitta en toalett. Så jag reste på mig och alla vid mitt bord vände deras blickar mot mig.
- I’m sorry, I have to find the laides bathroom. Alla nickar och åter går till det som dem höll på att göra. Försiktigt lyfter jag den främre delen av klänningen för att jag inte ska råka ut för att snubbla, vilket jag alltid lyckas med. Jag går längst korridoren tills jag finner två dörrar på båda sidor. En skyllt av en flicka, vilket betyder damernas toalett. Till min förvåning så var det helt tomt här inne. Jag hade föreställt mig en hel del kvinnor här inne som rättar till sin outfit, lägger på lite extra smink, rättare sagt, att de fixar till sig. Men nej, jag kan släppa en nål och det skulle höras, så tyst är det. Jag går in på den närmaste toaletten, drar upp min klänning och utför det som jag behöver göra. Efter att jag har spolat så går jag över till handfaten för att tvätta mina händer. Spegeln som fans framför mig var gigantisk. Jag stod kvar där ett tag och tittade på mig själv. Mina tankar sattes igång och jag känner hur mina minnen åter upp spelas. Allting i ett långt klipp, från start till slut. Börjar med bil olyckan och slutar upp med mig ståendes här inne. Det var som allting spolades snabbt framåt, en åter upplevelse fast med en snabb fart. Mitt huvud började att bulta allt hårdare. Helt plötsligt hör jag hur en klocka börjar att ticka. Jag ser mig om kring och finner ingen klocka någonstans. Mitt hjärtas klappningar ekade inom mig, klockan tickade och frustrationen börjar att öka. Allting börjar att snurra så jag sluter mina ögon hårt och hoppas på att allting slutar, men det spelar ingen roll om jag sluter mina ögon för det känns ändå att hela världen snurrar. Knäna börjar att skaka och min balans håller på att bli väldigt ostadig. Det har blivit allt varmare här inne. Försiktigt öppnar jag mina ögon men dem spärras upp efter att jag fick syn på min familj. Min syster, bror och mor står framför mig. Paniken inom mig har nu gått över gränsen. Jag backade med snabba steg tills jag inte kunde gå längre bak, istället tryckte jag mig själv mot väggen och stängde min a ögon, pressade allt vad jag kunde och hoppades på att detta bara var en snabb dröm. Klockan fortsätter ticka, tillslut så hör jag dem säga.
- Emma, klockan tickar. Snart är tiden inne. Min bröstkorg sjönk och reste sig riktigt snabbt, andetagen var snabba och tunga.
- Låt mig va! Jag skriker ut det, tårarna rinner ner men när jag öppnar ögonen igen så ser jag att dem alla står kvar och ler med ett flin på läpparna. Jag tar tag om min klänning där fram och springer, allt vad jag kan ut. Måste bort härifrån. Jag springer igenom alla människor, råkar slå till någon med min axel. Alla tittar på mig som att jag vore galen. När jag har passerat mitt bord så börjar tjejerna att skrika efter mig, men jag stannar inte. Klockan fortsätter ticka och deras skratt hörs i bakgrunden. Tårarna bränner vid ögonkanten och mitt uppsatta hår har nu släppts och fallit ner på grund av mina hastiga rörelser. De höga skorna som jag har på mig orsakar en betydligt obehaglig smärta, så jag stannar upp och tar av mig skorna men börjar att springa igen efteråt. Jag kommer ut genom entrén och mina fötter sjunker ner i den kalla snön. En hel del paparaziz började att fota mig och ställa en del frågor vilket inte var så passade just nu. Jag springer iväg, stannar inte upp får något eller någon. Några av dem började att jaga mig, de skrek mitt namn och ställde frågor efter frågor. Klockan som tickade i mitt huvud och familjens röst som ekade inom mig var förfärligt. Mitt upp från ingenstans så ser jag ett träd, jag stannar upp vid det för att få tillbaka andan. Jag lyckades komma ifrån människorna en bit, men med är inte så långt efter mig egentligen. Efter ett tags vilan så hör jag hur dem börjar att skrika mitt namn. Jag suckar och ger upp, vänder mig om mot deras håll för att låta dem ställa de frågor som dem har velat ställa hela tiden. Helt plötsligt stannar dem upp, men fortsätter ta kort.
- RUN! Hör jag någon skrika. Jag rynkar mina ögon bryn och suckar till. Vad pratar dem om nu? Efter det så hör jag hur en bil får sladd. Jag vänder mig hastigt om och ser hur bilens ljusa strålar kom allt närmre för varje sekund. Inte långt efter så ser jag en lång kille med brunt lockigt hår, hans bara armar gjorde att hans tatueringar syntes. Med armarna i kors orsakade att hans muskler blev allt tydligare. Harrys seriösa blick fick mig att bli allt mer orolig. Jag la märke till de tårar som gled ner längst hans kind.
- Run.. får han ut sig innan han tonar bort. Mina händer höjder sig upp mot ögonen för att ta skydd mot ljuset, dock var mina fötter fast klistrade mot marken. Människorna skrek och tillslut var ljuset borta. Allting försvann, ljudet från familjen, tickandet och de människor som hade jagat mig. Mörkret hade nu tagit över och tystnaden var ett faktum.


Kapitel 67!
Ok jag vet inte riktigt vad som hände, jag publicerade kapitlet men tydligen så har den på något jävla vänster ändå inte publicerats. Sorry!! Men jag hoppas på att detta kapitlet duger i alla fall. 

Nu är det gothia vilket innebär att jag arbetar väldigt mycket men jag försöker skriva lite varje dag på nästa kapitel :) Kommentera och säg vad ni tycker! :) 
Och som sagt, stavfel kan finnas som vanligt.
Fortsatt ha en trevlig kväll  xxx


RSS 2.0