Jag gick längst en mörk korridor. Det ända ljuset som fanns var glödlamporna som gnistrade till då och då. Marken var blöt, väggarna var täkt med blod. Längst bort i korridoren fanns det ett starkt ljust. Mina ögon klarade inte av det bländande ljuset. Jag satte för mina blodiga händer framför ögonen. Efter en bit på vägen så började jag att höra något. Det surrade till. Ljudet blev allt mer klarare ju längre fram jag kom. Syrenerna hördes klart och tydligt och människorna som diskuterade i bakgrunden. Jag tittade ner på mina blodiga kläder, vad har hänt med mig?
- Dem sitter fast! Jag ryckte till. Av ren nyfiken het så började jag springa. Jag var så nära ljuset nu, men den höll på att försvinna. Längre och längre ifrån mig.
- Hallå! Skrek jag och hoppades på att dem skulle höra mig. Helt plötsligt försvann det starka ljuset.
- Hallå… Min röst var svag. Den långa korridoren som var täkt med en hel del blod hade nu blivit kolsvart. Jag kunde höra mitt egna hjärtslag, hur tungt det egentligen slog. Det snurrade runt i mitt huvud och mitt hjärta pumpades för fort. Jag kände mig yr och hela min mage vände sig in och ut. Efter att ha gått ett tag nu så stannade jag upp. Tröttheten hade tagit över, nästan som att jag har gett upp. Jag lutade mig mot väggen, sakta gled jag ner tills jag satt på marken. Jag satt ihopkrypt, kramade om mina egna knän. Ett rött ljus tändes och det fångade min uppmärksamhet. Tårarna rann ner längst mina kinder.
- Vad är det som händer… sa jag och snyftade jag till. Mitt huvud sjönk mellan mina knän. Försökte intala mig själv att allt är bra, jag kommer att vakna i vilken sekund som helst. Allt är bra. Detta är bara en dröm. Vakna. Vakna. Vakna…. Vakna då Emma! Helt plötsligt hörde jag hur någon tjej gav ifrån sig små fnissningar. Jag reagerade direkt och fick kämpa mig upp på fötter igen. Det blinkade rött i den mörka korridoren och det gjorde att allting blev så mycket läskigare.
- Stop it Harry, it tickles.. Jag stannade upp. Vad sa hon? Nämnde hon precis hans namn? Jag saktade in och tittade mig omkring.
- HELLO? Jag hade gråten i halsen.
- Oh Harry… Jag kunde höra hur deras läppar lämnade ifrån sig ljud. Mitt hjärta slutade att slå. Detta får inte hända. Detta är inte verkligt. Det får inte vara sant. Inte förrän jag får se det med mina egna ögon.
- Harry!
- HARRY!! Jag hade nu börjat springa. Måste få tag på dem eller rättare sagt, jag måste härifrån.
- Help me! Someone, please. Jag bröt ihop, min energi försvann. Mina knän vek sig och jag hamnade på marken. Det var då jag fick syn på en lång kille med lockigt hår tillsammans med en blond tjej. Han pressade henne in mot väggen, kysste henne passionerat. Mitt hjärta hade nu gått i tusen bitar.
- H-Harry… Han reagerade inte. Ingen av dem gjorde. Tårarna fortsatte att rinna ner från mina kinder. Mina andetag blev allt snabbare för varje kyss som han gav henne.
- W-What are you d-doing… Helt plötsligt så vred han sitt huvud mot mitt håll. Han ögon lös. Ilska och hat syntes över hela ansiktet på honom. Leendet var inte äkta. Han släppte taget om tjejens käke och tog några steg mot mig. Han satte sig på huk med en ondskefullt leende. Vad händer? Jag förstår mig inte på detta.
- You’re pathetic Emma.. det var som att han spottade mig i ansiktet.
- W-wha…
- You know that you should have died in the car accident. Jag tittade på Harry med stora ögon. Vad håller han på med? Han vet att det är ett känsligt ämne att prata om.
- You was supposed to die. It was your destiny. Tjejen som var i Harrys sällskap stod nu bakom honom. Hon la sina händer på hans axlar. Jag mötte hennes blick, varför känner jag igen henne för? Hennes blonda hår och dem vackra blåa ögonen var så.. bekanta. Jag kunde inte sätta mitt finger på det.
- Harry, leave this girl alone now..
- Yes, Love. Han reste på sig. Harry vände sin blick mot tjejen. Hans maskulina händer som jag tycker är riktigt attraktiva tog tag om hennes käkben, tryckte hans kyssbara läppar mot hennes små ynkliga. Mitt hjärta slutade att slå, allting försvann. Tårarna ökade och jag kände bara att hela min kropp slutade att fungera.
- I never loved you. Det var det sista jag hörde ifrån Harry. Jag såg hur dem försvann in i mörkret. Allt jag kunde höra var de tårar som föll ner mot den blodiga marken. Jag torkade mig om ansiktet, det sved till. Det visade sig att jag hade glasbitar i ansiktet. Några fotsteg hördes längre ifrån mig. Dem kom närmre och närmre.
- Hej Emma… Den rösten. Den rösten! Jag höjde huvudet och vände mig om. Han klev ut från mörkret och dem röda lamporna lös upp hans ansikte. Martin log mot mig och gjorde mig äcklad. Han gick med snabba steg mot mig och jag som satt ner på rumpan kämpade mig bakåt.
- Nej, nej, nej, nej, nej!!! Han fick tag på mina anklar och drog mig mot honom. In mot mörkret där han kom ifrån.

- NEEEEJ!
- SSHHHH!! Mina ögon for upp. Svett dropparna rann ner från pannan. Mina kinder var blöta och några tårar rann fortfarande ner.
- Nej, Nej… Mumlade jag.
- Shhh, it’s alright…i’m here. Harry kramade om mig hårt. Jag fick några pussar på huvudet. Han försökte lugna ner mig men mitt hjärta slog fortfarande för fort och mitt huvud var i varv.
- I’m here…Jag grävde ner mitt huvud vid hans nacke och jag tog ett fast grepp om hans axlar. Några tårar föll ner mot hans hud. Hans hand strök mig försiktigt på huvudet.
- It was just a nightmare.
- But this felt different.    

Jag och Harry hade legat vakna i sängen sedan min mardröm. Jag hade legat i Harrys famn hela tiden. Tiden gick riktigt långsamt men jag ska inte ljuga, jag njöt av varje sekund. Då och då fick jag små pussar vid nacken. Harry strök mig försiktigt över ryggen medans jag tittade ut genom fönstret. Klockan var bara fem på morgonen. Efter vår lilla diskussion igår om att jag borde gå till sjukhuset gjorde inte allting bättre nu, jag vill inte åka till sjukhuset, jag vägrar. Har redan spenderat en hel del tid där, jag vill inte tillbringa mer tid där. Jag vet att detta inte var en dröm. Det är precis som dem andra jag har haft. Korridoren som var täkt av blod.. och när Harry höll på med den tjejen… det har aldrig hänt innan. Denna drömmen har aldrig skett i verkligheten om man jämför med dem andra drömmarna. Jag vet inte ens om jag ska kalla dem för drömmar. Jag är ju där, upplever allting på nytt igen. Gör exakt samma rörelser, säger samma ord, samma meningar till samma personer. Allting spelar upp sig själv. Allting är verklighetsbaserat på något konstigt sätt.. men denna var annorlunda.

Några timmar senare så hade Harry bestämt sig för att ta en promenad. Han tvingade med mig och jag protesterade inte för att slippa allt tjafs. Hand i hand gick vi längst gatan som nästan var tom. Några tjejer kände igen oss och ropade våra namn. Vi vinkade tillbaka och gjorde att dem fick leenden på sina läppar. Jag lutade mitt huvud mor Harrys axel menad han höll sin högra arm om min midja. Han höll mig tätt intill sig. Efter ett tag så hade vi hamnat framför en stor vit byggnad. Jag tittade mig ordentligt omkring men eftersom jag inte kan prata eller läsa franska så förstod jag inte vad som stod på skyltarna.
- Em, where are we? Jag behöll mitt leende på läpparna även om jag hade en konstig känsla i magen. Harry tittade på den stora byggnaden som var rakt framför oss, han försökte undvika min blick.
- Harry… Mitt leende sjönk.
- Please don’t say…
- We’re at the hospital Emma. Han vände sig om, tog bort sina solglasögon och tog båda sina händer ett fast grepp om mina axlar. Harrys blick var seriöst och jag blev ganska chockad över hans drag.
- I don’t know if you’re trying to avoid it or if you just don’t realize that you actually need help Emma. Hans stora händer höll riktigt hårt om mina axlar. Jag bet mig själv i underläppen, bröt vår ögonkontakt och suckade. Försiktigt tog jag upp mina händer mot mina egna axlar för att få bort hans. Jag fick ta i lite för att han skulle släppa taget om mig. När han väll hade släppt mig så himlade jag med ögonen innan jag mötte hans gnistrande ögon igen.
- I don’t need their help, Harry. I’m fine.
- No, you’re not Emma! Han reste sina händer igen för att få tag om mitt huvud men jag hann dra mig undan.
- Don’t touch me! Vad är det han inte fattar? Jag vägrar att gå in. Jag hatar sjukhus. Är det så svårt för honom att få in det i skallen? Harry tittade lite ledsamt ner mot marken.
- Oh no. Don’t try to do that!
- Try what? Komigen, tror han verkligen att jag är dum?
- It won’t work!
- WHAT WON’T WORK? Harry skrek på mig. Det är första gången som han verkligen höjer rösten. Visst, han kanske har gjort det tidigare men då var det på ett skämtsamt sätt. Han fick mig att hoppa bak, fick mitt hjärta att slå mycket snabbare på ett obehagligt sätt. Lite ilska hade nu stigit inom mig.
- Trying to make me feel guilty. Sa jag kort.
- Emma I-.. Harry tog några steg framåt men jag bakade undan.
- Just… Don’t. Jag vände mig om och började att springa. Så långt härifrån som jag kunde.

Harrys perspektiv
- Emma!
- EMMA! I screamed while i ran after her. However, she is so much faster than me so i gave up. I’ll never catch her. Why can’t she just go inside and ask for help? What if it’s something serious? I’ll never be able to put up myself if it goes so far that I never got her to the hospital and get some cure. I’ll never forgive myself. I just want her to be safe, want her to be happy and healthy. No problems needed. Don’t she understand how much i acctually care? I could feel a big clump in the throat. How the tears were about to fall down. Lucky I have a black sunglasses on me. The paparazzi saw me and they started to scream my name. Oh god, not now. They became more and more and I could feel the irritation rose within me. I ignored them, or rather, I did my best to keep them out until a man jumped in front of me and started taking pictures of me while he was screaming my name and asked lots of questions about Emma. It was then it burst.
- Leave me alone! I snapped but they continued to do what they did before. My irritation was growing.
- I will fucking take your camera and throw it in your face. How would that feel? I put on a fake smile on my face but it didn’t stop them. I walked with quick steps all the way to the hotel with a bunch of cows dragging after me, even in front of me, next to me for that matter too. There are cows everywhere!

I slammed the door behind me when I had stepped into the hotel room. What should I do? Emma could be anywhere right now. Without thinking about it, I walked around in circles with my hands buried in my hair. My chest rose and fell really fast. I stopped and took down my hands, made them into fists. Grabbed the closest thing I could get in my hands. Before I threw it away, I bet myself on the lower lip.
- She’s so stupid! I looked at the vase that I just had thrown into the wall.
- YOU’RE SO STUPID! I screamed. It’s so frustrating. I wanted to throw more things into the wall, want to break more things. To get rid of the little anger that I have in my body. Suddenly it began to vibrate in my pocket.
- It’s Harry. I answered quickly.
- Hey Mate, how’s everything doing? His voice made me calm down a little.
- Em, It’s just…great. I tried to hide it but the guys always manage to read me, I'm like an open book for them.
- Don’t lie to me bro. Even though I can’t see you, I still hear it in your voice that something is wrong, so.. tell me. I sighed loud.
- It’s Emma…
- What happened to her!? oh someone became really allert.
- I don’t know. She gets these dreams and they’re somehow reality based. I have tried to get her to the hospital, just to get a response and even to get some help… but she refuses. I sobbed. Zayn sighed and I prepared myself for one of his cruelly good sentences, which he usually does when some of us guys have problems.
- Give her time. You know she has been in a coma. Emma has it difficult to go to the hospital, you know that right?
- Yeh, but still Zayn. I don’t want her to get sick…. I can’t stand to see her like this. The pain in her eyes. I feel so helpless. To see her collapse, how piece by piece fades away from her. I-I just can’t… Oh man…..There was silence between us for a while.
- I can’t lose her… I love her too much.

The hours passed slowly when Emma wasn’t around. I sat alone on the couch in the dark. Looked out towards the beautiful scenery. The sun had gone down and the stars loose clearly on the dark sky. The only thing that was flying around in my head was Emma. Emma here and Emma there. Where could she be? She's been gone all day. She hasn’t even called me.. but that is understandable. Suddenly I heard the door gave away creaking sound. Few footsteps came closer towards my direction. Some sobs were heard and I sighed. I didn’t mean to make her sad. I just wanted to help. Her shadow came over me, covering the small light that I had on me. I stood up, Emma was right in front of me now. Slowly I leaned my head forward. Our noses touch but her lips still haven’t landed on mine, but I want them to though, it’s been far too long. I lead my hands up and takes on her cheekbone, gently pull my thumbs across her wet cheeks. I slowly started to lean forward, pressing my lips against her soft, pink ones. My lips slowly parting and a moan escaping between them as she captures my upper lip between hers. Our lips dance slowly against each other’s fighting for the lead and as I surrender her tounge slips in to my mouth exploring every part of it. My hands gently hug her hips before pulling her closer. A gasp escapes between her lips and I started to make my way down with my lips, kissing her neck. I sucks on the spot just below her ear before I were attacked her lips once again. This kiss was more desperate and rougher than our first kiss. Her hands slowly moving up towards my hair. With her hands at the back of my neck she pulled me even closer while our lips continue dancing fast and rough against each other.
- I’m….Sorry.. I said between the hot kisses.
- Shut…Up… Emma said quickly.