Det är en helt vanlig söndagskväll. Pappa är inte hemma, han är ute som vanligt och super med sina kompisar. Jag får inte lämna husvagnen för att det är ’’för farligt’’. Vad spelar det för roll egentligen? Han kommer ändå inte hem förrän imorgon morgon eller på kvällen, det beror på vad han känner för helt enkelt. 

Det är nästan midnatt och månen lyser väldigt starkt. Det finns inte så mycket som man kan göra egentligen. För att underhålla mig själv så får jag använda min skruttiga mobil om man ens kan kalla det för en mobil.
Jag har en dagbok som jag använder nästan hela tiden. Jag fick den från min mamma innan hon gick bort. I den boken finns allt, mina personliga åsikter, hemligheter, texter och tankar.

Det har gått två år sen allt blev helt förstört. Om jag hade fått chansen att spola tillbaka tiden så hade jag tagit den. Livet var helt underbart. Jag hade mängder med kompisar, jag hade topp betyg i skolan + att jag var en av de populäraste tjejerna. Jag var dock inte en tjej som frös ut andra människor och jag ville definitivt inte vara i centrum men på något sätt så ville folk vara runt om mig i alla fall. Jag måste erkänna att jag gillade det.
Att känna sig älskad av folk var den bästa känslan. Allting var perfekt. Jag hade en pojkvän som var med i skolans rugby lag, han var kaptenen. Alla tjejer ville ha honom men det var jag som hade turen. Men helt plötsligt så vände sig allting efter olyckan.

Jag vill inte leva som jag gör nu. Att bo i en husvagn med min pappa var inte det bästa. Jag sover på en söndrig soffa, ibland på golvet när pappa blir riktigt arg. Det stinker sprit överallt. När pappa tar hem tjejer ibland så skickar han ut mig. Dem går inte hem förrän klockan 6 på morgonen. Men då är det ingen idé att gå in och lägga sig igen för jag måste till skolan.

Jag hade ett bra liv. Jag saknar allt de gamla. Vi var 5 i familjen, 3 barn och 2 vuxna. Alla var lyckliga och vi hade de bra. Vi hade mat på bordet och vi bodde i en stor villa. Pappa var chef för Fiorucci och mamma var chef för H&M. Min storebror hete Christian och min lilla syster hette Linnea. Christian var 18 år och Linnea var bara 11. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. Att tänka på dem gjorde lika ont varje gång.

Jag satt vid det lilla fönstret och kollade på när regnet slog mot rutan. Jag hörde röster utan för husvagnen. Var pappa redan hemma? Klockan är bara två. Rösterna kom närmre och närmre. Jag började få lite panik för pappa ville att jag skulle sova. Jag sprang till soffan och jag fick slänga mig för att hinna dit. Dörren öppnades och de lät som att de var fler än två personer.

- Emma ut med dig!
Pappa var riktigt full och han lät inte glad. Jag reste på mig och var på väg för att hämta en filt. Jag kände att någon tog tag i mitt hår och det gjorde riktigt ont.
- Jag sa UT! Du behöver ingen filt.
Han slängde ut mig och jag landade rakt i en vatten pöl. Great! Nu kommer jag att frysa ännu mer. Det var lerigt överallt och jag visste inte var jag skulle sova någonstans. Det slutade med att jag la mig under husvagnen för att ta skydd